Besöket hos psykologen igår var lite annorlunda än tidigare. Det första hon sa när jag satt mig i hennes rum var: "Jag måste fråga om självmordsförsöket för det är inte okej att ta så många tabletter. Jag har en liten lista här vi ska gå igenom för att se hur situationen runtomkring den dagen såg ut och om det fanns några bidragande faktorer som utlöste det hela."
Normalt sett när jag kommer till psyk efter att ha varit på sjukhuset så säger de inte direkt någonting alls om det, bara att de läst i journalen att jag varit där och frågar hur jag mår nu, men denna psykologen sa det hela på ett lite barskt sätt och ville ha detaljerad information om allt kring situationen. Jag sa att det finns inte så mycket att säga, för det är aldrig något speciellt som utlöser det, utan jag försöker tills jag lyckas och så har det alltid varit. Tillade även att jag faktiskt hamnar på akuten minst tre gånger per år efter allvarliga intoxer och hon hummade och sa att jo, det läste jag faktiskt om.

Hon tyckte även det var konstigt att psykläkarna på sjukhuset aldrig gör någonting åt att jag kommer dit då och då efter självmordsförsök och jag sa det att ja men de har väl gett upp vid det här laget och tänker väl som så att jag kommer ju bara hamna där igen sen om jag skulle bli inlagd och sedan få åka hem. Hon frågade om det var så och jag sa ja. Hon tänkte att de kanske lät mig gå hem för att jag säger att det är det jag vill, men då förklarade jag det att hur många säger egentligen "Ja jag vill åka hem för jag tänker försöka på nytt" och hon höll med om att det är ju inte direkt så många som gör det om de faktiskt vill dö. Hon frågade även om jag skulle vilja läggas in men det vill jag ju inte för det hjälper ingenting att vara inlåst utan jag mår bara sämre utav det, men att jag tycker att det egentligen inte borde vara så som det är, att jag faktiskt får åka hem efter något sådant. Det borde ingen få göra, även om jag själv vill hem.

Innan besökstiden var slut pratade jag lite med sjuksköterskan om nya blodprover och jag ska dit på måndag för att ta dem. Är livrädd och stressad över det. De frågade vad det är som gör att jag är så rädd för sprutor men hälften av anledningen vet jag inte, den andra hälften är för att det är någon som sticker in ett vasst objekt under huden på mig och det känns som ett övergrepp. Men jag är lika rädd av att se någon annan ta en spruta, får blunda när jag ser något sådant i filmer/på TV för jag rycker till hela jag och blir jätte obekväm. Men jag vill ha gjort det så det är över.
Innan jag gick hem så sa psykologen att hon hoppas jag inte mår såhär dåligt när vi ska ses nästa gång. Jag fånlog och sa: "Det kan jag garantera dig att jag kommer att göra. Det är bara svart för mig." Hon hoppades ändå det skulle vara bättre men det blir det ju aldrig. Det blir ju bara värre och värre för varje äckliga dag som går.

Idag fick jag även ett brev ifrån psyk om en ny läkartid redan i början av juli. Varför jag ska dit igen såhär fort inpå att jag träffat henne vet jag inte men det märker jag när jag kommer dit.
Fick även sjukavgiftsräkningen på över 2000kr vilket inte alls är kul eller lämpligt då jag inte ens tror jag kommer ha råd med alla äckliga räkningar jag har denna månad men måste betala ändå med pengar som inte finns. När jag räknade ut hur mycket jag skulle ha kvar efter alla räkningar som jag kom ihåg landade slutbeloppet på runt 300kr, men då är inte alla räkningar med för jag har ingen aning om vad vissa ligger på. Men avrundat så får jag kanske 100kr kvar och då ska jag ha mat till mig och katterna också, plus hushållsartiklar och medicin. Det går inte ihop och jag blir galen. Den här månaden kommer verkligen bli ett helvete.

Skulle även vilja komma på någon ny design för jag orkar inte med denna och jag orkar inte med att jag aldrig får några idéer. Det blir alltid samma visa om och om igen och det är tråkigt. Jag vill vara kreativ, men det är jag inte. Den delen försvann för länge sedan och vill inte komma tillbaka.

Ha det fint så skriver jag vid ett annat tillfälle.