Utdrag

Igår kväll fick jag en rejäl panikångestattack. Spydde av ångesten, skakade, föll ihop på golvet och hjärtat bultade så det kändes som om det skulle explodera. Då kom spindlarna.
Sprang ut till balkongen i ösregnet tills det blev för kallt, stod där i vad som kändes som en evighet. Vågade mig sedan in igen, när det blev alldeles för kallt. Ringde mobila teamet, men som vanligt var de upptagna.
Efter en dryg halvtimme ringde Peter från mobila teamet upp. Han frågade hur det var och jag förklarade hur jag mådde. Jag sa dock inget om glipan på benet, den var ändå så liten att den inte behövde uppmärksammas och att åka in och sy vill jag ju inte.

Peter frågade om jag hade någon vid-behovs medicin och jag sa att jag fått Oxascand men att den var slut och effektlös. Han sa att det inte är konstigt att jag inte kände av den med tanke på min medicinvana och tolerans. Han skulle ringa till de som var ute och körde ärenden och be dem komma förbi mig. Och så fick jag lova att inte skära mig något, men så fort vi lagt på skar jag ilskna små snitt över hela magen. Inga som glipade mycket, bara små rispor. Satte mig vid fläkten för att röka, och när jag precis var klar kom spindlarna igen. De var överallt på kaklet, stora tarantellor som kom bakomifrån spisen. Flydde återigen ut, denna gång ner till porten där jag stod tills Lena och Ing-Marie från mobila teamet kom. De frågade det vanliga, standardfrågorna. De ville se om jag skurit något så jag visade magen trots att jag helst inte ville. Jag vill inte visa mitt fett för någon.
De sa att det var bra att det inte var några djupa sår denna gång. Jag kände mig misslyckad. Jag är misslyckad.


Oktober 2012


Tro vad du vill om mig
Ingen vet vem jag är och ingen kommer någonsin veta.