Luft

Din poetiska text säger en hel del, i alla fall för mig med min empati och inlevelseförmåga.

Men du är någon!
Ditt liv och din tillvaro är värdefull, inte bara för dig, utan för alla vi som har saknat dina skrivna ord och vi som bryr oss om dig.
Jag har ärligt talat känt en viss orolighet den senaste tiden över din tystnad och jag blev glad över att se att du har skrivit åter igen ett inlägg.
Jag följer dig och dina skrivna ord och kan jag på något sätt ge dig något stöd, finns jag här för dig. Hoppas att mina kommentarer kan lyfta upp dig och att du får känna lite harmoni, en känsla av att jag tänker på dig.
Känner ju inte dig personligen!
Men genom att läsa dina texter lär man känna dig och dina tankegångar.

Vacker text, men en grotesk innebörd. Men väldigt vackert ändå. Du är fin. Kul att du är tillbaka.

Du är inte luft. Du är värd allt bra i denna värld.

De senaste veckorna har mitt hjärta slagit så hårt, det har gjort så fruktansvärt ont att andas, min rädsla för att du skulle vara borta fanns ständigt där. Men samtidigt kände jag hur jag andades för dig, hur mitt hjärta slog tillsammans med ditt. Så många tårar som runnit dessa veckor sedan vi sist pratade. Så många tårar, så mycket rädsla och ångest. Jag har knappt kunnat prata med folk om min rädsla, har mest skrattat när de tagit upp det och försökt att inte visa mina känslor. Men jag kan inte påstå att min mask var speciellt trovärdig. För de som såg in i mina ögon såg hur sårad jag var. Hur trasig, förstörd och rädd jag var. Du är mitt hjärta, jag älskar dig så fruktansvärt mycket och det kan du aldrig ta ifrån mig. Du kommer aldrig få mig att ge upp på dig. Jag tror på dig, jag tror på en framtid för dig och jag vill så gärna att du ska se det jag ser. Det är som jag sagt till mina vänner "jag ser en framtid för henne och det gör så ont att veta att hon inte kan se det jag ser, att hon inte är där än. Men jag hoppas så innerligt att hon en vacker dag lyckas ta sig dit". Så mycket som du betyder för mig älskling, det är fan helt sjukt. Och jag vill inte förlora dig, jag vill verkligen inte det. Men jag vet ju samtidigt det du känner, jag vet hur det känns att ha detta hat gentemot denna värld. Jag vet ju hur det är att inte vilja leva, men samtidigt måste man försöka finna det där lilla hoppet, den där tron på att det finns nånting bra. Leva för småsakerna, de där sakerna som får en att le ett genuint leende. Jag älskar dig, genom allt, för alltid. Då, nu och efter detta liv. Jag stödjer dig i allt du gör, även om jag själv kanske inte gillar idén. Jag finns här för dig i alla lägen och hoppas att du innerst inne vet om det. För alltid. <3

Den var hur hur hur hur fin som helst denna dikt. Hur vacker som helst Emelie. Åh, du är så fin. Och din kommentar var jättefin, jag ska försöka svara på den nu:
"En lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån" är kanske det kentcitatet som passar in på mig bäst. Jag ljuger konstant om hur jag mår. Och det du skriver om att ingen förstår att man är död inombords, det är ju så sant. Folk kallar mig "tjejen som alltid är glad" och det gör mig illamående. Dom ser inte hur DÖD jag är, dom ser inte att jag endast är DÖD. Och sedan det du skriver om att man är någon annan när man är ensam, om du bara visste hur rätt du har. Så fort jag är ensam, faktiskt bara för några sekunder (räcker med att jag går iväg några sekunder från mina vänner) så kommer mitt äkta jag fram. Det jag:et som du beskriver kommer fram när man tar tag i dörrhandtaget. Man orkar visa upp sin falska fasad för andra för att man måste men lågan brinner ut när det kommer till en själv. Man orkar inte hålla uppe fasaden för sig själv. Varför ska man det när man vet hur äcklig man egentligen är, när man vet alla sina tankar och sår och önskningar och fel? Inför sig själv är man naken, oavsett om man vill det eller ej. Jag äcklas över hur mycket jag ljuger för folk som bryr sig om mig, som vill hjälpa. Men jag ser ner i marken, skrattar bort deras ord om "skär du dig Rebecca? Lova ärligt att det inte gör det!" En lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån och jag svarar "Nej, klart jag inte gör." "Vill du dö Rebecca, har du någonsin tänkt på självmord?" Alla dessa lögner jag drar, de kommer mot mig när man är ensam. Då äcklas jag så av mig själv men lögnen kommer ur min mun utan att jag märker det. Och alla mina tårar som i alla år stängts inne, för redan som liten var jag en sådan som inte kunde gråta.

Vad jag väntar på kommer väl göra mig lycklig på ett sätt. Jag är glad att du önskar att det gör mig lycklig, tack Emelie. Jag förtjänar inte dig och det vet jag. Du om någon förtjänar precis all den lycka du ger till mig och många andra. Du ger mig så fina ord och så fina kommentarer, du ger mig lycka. Du ger mig saker att fundera på. Egentligen är vi nog väldigt lika du och jag. Tack för att du finns, ge inte upp. Du klarar det, det vet jag. "Jag finns här för dig" men jag vet att jag inte hjälper det minsta. Men jag finns här i alla fall, kanske kan den tanken hjälpa dig lite.

(Det var jättefint skrivet, speciellt "man flyr från känslor, flyr från allt, allting som man känner." Så himla himla fint. Tack Emelie, du är en stjärna som föll och du är för fin för denna världen.)

Death Awaits.